Att vara depprimerad är normalt..Enligt mig är det det!  man är inte psykiskt sjukt eller något?
folk som inte vet hur vi som verkligen inte kan vara så glada som vissa andra kommer aldrig förstå om ni inte själv får känna på hur depprimerade och hur dåligt vi kan må! antigen har vi left ett dåligt ''liv'' innan eller så lever man det.. men spåren tankarna allt det där sitter fortfarande kvar! och det är svårt att få bort dom.. lätt att komma ihåg svårt att glömma.. som jag känner själv när jag är depprimerad är att när jag väl är jätte glad och har super kul, ska det antigen komma upp något, jag ska se nåågon, eller jag börjar tänka på något som får dom tankarna att komma fram och tar mitt glada ifrån mig dom trycker typ undan dom glada tankarna och då kommer allt upp och det är ju såklart alltid det värsta som ska hända ochså! DET ÄR SJUKT! jag lever själv med sjukt mycket ångest och jag kan gråta varje dag för minsta lilla. Det är jätte svårt att förklara men mina spår från mitt ''förra'' ''liv'' sitter fortfarande i, och ni kommer aldrig att förstå hur jag hade det och hur jag har det.


Allting börja när mina föräldrar skiljdes.. allt var så jävla ofattbart varför just jag? varför just min familj? vi hade det så bra? vad händer..?!
min mamma flytta till ****** och min pappa bodde kvar på ****** , jag börja bråka med min mamma allt oftare och jag sågs typ aldrig hemma hos min pappa.. Redan då börja jag må dåligt det var då alla min självmordtankar kom fram och jag ville bara dö jag mådde så dåligt.. Min pappa träffa en ny och jag rörde inte en fot hemma hos min pappa jag ville inte vara där hemma för hon hade en pojke och en flicka.. jag bara HATA det! men så småningenom träffa jag både henne och hennes barn.. sen skulle vi åka till **** på semester och där hade vi det bra i början.. men sen spåra allt ut.. för vi var inte lika perfekta som hennes barn och själva min pappa .. ja han var hjärntvättad! vi var inte som hennes barn, vi var inte uppfustrade rätt enligt henne.. hon störde sig på min lillebror jätte mycket och jag var ju där flera gånger för min lillebrors skull eller ja jag var där för min lillebrors skull.. Jag ringde minst ja ? 5 gånger om dan till min mamma och sa att hon skulle hämta mig här i *** allt var skit... hennes barn kom ju alltid först dom var ju mycket bättren oss, och min pappa höll bara med allt hon sa!
Allt ja allt var sLUUUUTTTt.
Jag ville ta livet av mig 5 gånger för det är så mycket annat som hänt och allt ja spååren sitter fortfarande kvar.
Men man får ta livet som det är.



Och idag, lever jag lyckligt som fan! har världens underbaraste pojkvän.
men spåren av mitt förra liv sitter kvar och jag lever med ångest och tårar.

Försök inte förstå mig det är bäst om jag är ensam,sorgen har drabbat mig på ett konstigt sätt jag försöker att förklara men det
är inte så lätt, men vafan ska man göra när man inte passar in, men vafan ska man göra tiden läker itne mina sår jag
vill bara ramla ner och dö och bäras på en bår, försvinna här ifrån, ifrån allt och alla, för här nere på jorden är mitt
liv så kallt, jag försöker varje dag men det är sant som du har sakt jag förstör fan hela världen.
för alla som lever har sin egna hemlighet precis som havet har jag min och ingen vet för jag vet hur tårar smakar,
jag vet hur läppar ler, jag vet hur kroppen skakar närm an inte orkar mer. Jag vill säga förlåt för att jag föddes här, allt som jag gjort
har bara skapat besvär.